J E N N Y

Ibland förvånar jag tillochmed mig själv.
Anton ligger och sover och här sitter jag vaken. Händer typ aldrig. 
Vet egentligen inte ens varför jag sitter vaken. Gör inget speciellt, har hemskt tråkigt om jag ska vara riktigt ärlig. Ska nog ta och börja tänka på refrängen.

Man blir så härligt djup när man sitter uppe i både ensamhet och mörker (endast en lampa är tänd härhemma just nu). Tänkte dock inte sitta här och bli djup i bloggen så jag lämnar er för natten. Grannarna för väsen, typiskt. Det har faktiskt aldrig hänt sen vi flyttade in. Jaja, låt dom! :)

Btw... Helt ovärt inlägg